Kertakäyttö ei ole kehityksen mitta

Mielipidekirjoitus (Satakunnan Kansa, 27.9.2005)

Satakunnan Kansan Tänään-palstalla (17.9.) julistettiin otsikolla ”Vaipat vaihtoon” ympäristöministeri Enestamin ehdotus kestovaippoihin siirtymisestä ”kehityksen pyörän kääntämiseksi taaksepäin”. Ihmettelen kovasti, mitä edistyksellistä on siinä, että lapsiperheet juoksevat vaippatarjousten perässä ympäri kaupunkia, roudaavat vaippoja kotiin ja roskikseen tuottaen tonnin painoisen kasan kertakäyttövaippoja, jotka tarvitsevat satoja vuosia maatuakseen?

Ottaen huomioon että kestovaipat säästävät niin kukkaroa, ympäristöä kuin lapsen ihoakin ja saattavat jopa jouduttaa lapsen potalle oppimista, tuntuu kivikautiselta asettua niiden käytön edistämistä vastaan.

Uusi ja “moderni” ei ole automaattisesti parempaa kuin vanha, varsinkin jos vanhaa hyvää ideaa jalostetaan käyttökelpoisemmaksi ja nykyisiin olosuhteisiin sopivaksi. Kuten luomuäidit meitä aikaisemmassa Talous/kuluttaja – artikkelissa (4.8.) informoivat, kestovaippojen käytön vaikeus on korvien välissä, eikä villahousujen tuulettaminen ja harsojen nakkaaminen etikkaveteen ole varmasti sen vaivalloisempaa saatika vanhanaikaisempaa kuin tarjousvaippojen metsästäminen ja vaippajätevuoren kasvattaminen.

Merimetso – luonnon pahin vihollinen?

Mielipidekirjoitus (Satakunnan Kansa, 20.6.2005)

SK:n juttu merimetsojen ja kalastaja Kaipion reviiritaistelusta (16.6.) oli masentavaa luettavaa. Ihminen – luomakunnan herra – valittaa ettei peli vetele, kun merimetsot “tyhjentävät kalavedet”. Niinpä vihollinen on eliminoitava ennen kuin “katastrofi” iskee. Kaipio jopa kunnioittaisi merimetson pesien hävittäjiä luonnonsuojelijan arvolla, viitaten ilmeisesti lajin ulosteiden aiheuttamiin maisema- ja kasvillisuushaittoihin. Huomioiden mm. uhanalaisten lajien määrän, ilmaston lämpenemisen ja vesistöjen rehevöitymisen, sietää kysyä, onko luonnon todellinen vihollinen ihminen vai merimetso…

Greenpeacen kanssa sorannoston vastaiseen rintamaan liittynyt kalastaja Salokangas olisi ehkä vastannut “ihminen”, osittain toki samasta syystä kuin Kaipio vastustaa merimetsoja: saaliin- ja siten tulonmenetysten pelossa. Saavutetuista eduista tinkiminen on ymmärrettävästi vaikeaa. Silti pitää miettiä, millaiset toimenpiteet eduista kiinnipitämiseksi ovat eettisesti perusteltuja. Miettiessä on hyvä pitää mielessä, että merimetson ruokavalio on jonkin verran suppeampi kuin ihmisen, joka voi syödä kaikkea kalasta lihaan, kasviksista viljatuotteisiin. Oikeus kalasaaliiseen pitäisikin ensisijaisesti taata siitä huomattavasti riippuvaisemmille lajeille kuten merimetsolle ja hylkeelle, jotka ovat myös huomattavasti uhanalaisempia kuin ihmislaji. Jos ja kun ihminen kuitenkin katsoo oikeudekseen osallistua saaliinjakoon, hän luomakunnan kruununa varmasti osaa laskea sopivat jakosuhteet kaikkien lajien elinolojen turvaamiseksi, sekä miettiä kalastuksesta elantonsa hankkiville vaihtoehtoisia ja täydentäviä tulonlähteitä. Kilpailijan eliminointi ei onneksi ole hyväksytty tapa ihmisten välisessä kanssakäymisessä. Miksi siis hyväksyisimme sen lajien välisessä rinnakkaiselossa?

360 000 kronor till sjukvård eller hälsa – kravmjölkens dilemma

Mielipidekirjoitus / Bollnäs Nytt, 2005

Tove Törnfelt ifrågasätter (Fria ord, 2005-01-29) landstingsstyrelsens föreslagna inköpsregler som skulle gynna kravmärkta produkter, bl a mjölk – ”till en merkostnad av 360 000 kronor”. Enligt Tove visar ekologiska produkter endast marginellt högre halter av C-vitamin etc. och dessutom 40 procent lägre skördar än konventionella produkter. Konsumenter får varken hälsofrämjande eller billigare produkter. Dessutom finns det inga garantier för avsevärt bättre djurhållning. Ska man tro Tove, får inte ens kor något mervärde genom ekologisk produktion. Varför vågar alltså ingen ifrågasätta värdet av ekologiska matvaror?

Jag för min del undrar varför ingen ifrågasätter effektiviteten som måttstock på allt? Naturligtvis är landstingets resurser begränsade och man måste göra prioriteringar. Men om man som politiker vill främja någonting, vare sig det är psykvård, utbildning eller företagande, brukar det kosta pengar. Kostnaderna på kort sikt brukar accepteras pga. nyttan på lång sikt. Särskilt om merkostnaderna, som i detta fall, inte beror på lyx eller på onödigheter.

Ekologisk produktion syftar till ett självbärande, uthålligt agroekosystem i balans. På lång sikt förvarar och i bästa fall skapar ekologisk produktion jobb på landsbygden när inte allt mänskligt arbete ersätts med kemikalier och maskiner. Ekologiska produkter är i stort sett de enda som med sin höga kvalitet och etisk överlägsenhet kan konkurrera mot jordbruksprodukter från mer gynnsamma klimatförhållanden. Att effektiviteten inom ekologisk odling inte har maximerats innebär tyvärr lite högre matpriser, men samtidigt vettigare produktionsmängder. Europa lider ju inte av bristen, utan av överflöden av lantbruksprodukter: i och med att överproduktion fortsätter, sänker priserna, bönderna får lägre omsättning, som de försöker balansera med ännu högre produktion. Effektiviteten bör vara svärord istället för honnörsord! När det gäller mindre skördar, finns det dessutom varierande resultat. Vissa forskare hävdar att det mycket väl är möjligt att uppnå nästan samma produktionsnivå på en ekologisk gård. Dessutom är det ekologiska jordbruket självförsörjande på näringsämnen, medan det konventionella jordbruket är beroende av tillförsel av näring och energi utifrån.

Likaväl som effektiviteten kan mätas med flera indikatorer kan även nyttan betraktas från olika perspektiv: Det finns inga etiskt hållbara skäl för att inte visa hänsyn till alla varelser med förmågan att lida och med behovet för naturligt beteende. Att ekologisk produktion i viss mån främjar människans hälsa och i betydligt mån djurens välmående, utgör ett starkt skäl att gynna denna produktionsform? Förvisso finns det god och dålig djurhållning inom både ekologisk och konventionell animalieproduktion. Men kraven på djurens möjlighet till naturligt beteende minimerar dålig djurhållning hos dem som styrs av pengarna inom ekologisk produktion, medan man i effektivitetsstyrd konventionell produktion tjänar desto mer ju mer man exploaterar djuren. Dessutom är andelen eko-bönder som motiveras av ”generösa subventioner” förmodligen liten; ekologisk produktion är verkligen ingenting att bli rik på, utan snarare en syssla att trivas med och tjäna sitt uppehåll.

Någon måste gå före och skapa efterfråga för långsiktigt hållbara produkter och processer (som t ex ekologiska produkter, miljöbilar etc.) innan den stora allmänheten förstår sitt eget och kommande generationernas bästa. Det gör Landstinget Gävleborg som på etiska grunder avgör hurdana produktionsprocesser de stödjer med skattebetalarnas pengar. De 360 000 kronor som enligt Tove slösas, kommer på längre sikt tillbaka i form av bättre hälsa hos människor, djur och miljö.