Berättigande av djurrättsaktivism

(Gävle Dagbladet 20.12.2003)

I Gävle Dagbladet den 17 december vill Jan Hellström dra igång en debatt med djurrättsaktivisterna. Han anser att bl.a. uteliggare och åldringar behöver mer hjälp än ”några rävar på rävfarmar”. Jag räknar mig inte som djurrättsaktivist, snarare som djurrättsförespråkare, men får väl svara ändå. Skillnaden i allmänhetens ögon lär vara att aktivism (felaktigt) kopplas med ”terrorism” i djurs namn, medan gränsdragningen för mig personligen går i att jag deltar genom att skriva och diskutera istället för ”direkt aktion”.

Jag undrar verkligen varför just djurrättsförespråkare måste motivera sina intressen, d.v.s. varför de inte hjälper någon annan grupp istället. Varför attackerar Hellström inte t.ex. folkrörelsen mot utbyggandet av Valbo Köpcentrum? Borde inte dessa personer hellre rikta sin energi åt uteliggare och åldringar som krävs av djurrättsaktivister? (Jag har absolut ingenting mot denna rörelse, utan använder det endast som ett exempel)

Varför kritiserar Hellström inte dem som hjälper ingen alls, soffliggare som slösar sin tid, pengar och energi på datorspel o.s.v. ? Borde vi inte hedra varje individ som på det minsta sättet bidrar till att samhället blir bättre för alla, vore det sedan en uteliggare eller en burliggare han eller hon försöker hjälpa?

Mona Sahlin vill inte ersätta kvinnoförtryck med religiöst förtryck

(Gävle Dagbladet 2003)

När Mona Sahlin säger att flickor måste få bära burka på fritiden om de vill, stöder hon enligt Olle Ljungbeck kvinnoförtryck. För svenskar är islam och dess kvinnosyn svår att förstå, och i okunnigheten finns en grogrund för fördomar. Eftersom de flesta kvinnor i de sekulariserade västerländska samhällen aldrig skulle välja ett ansiktstäckande klädsel, är det rent omöjligt för dem (liksom för västerländska män) att lyssna på de kvinnor som säger att de helt frivilligt och självständigt valt slöjan. Dessa kvinnor motiverar sitt val med bl a respekt för Allah (trots att Koranen inte kräver en heltäckande, vill några kvinnor överträffa dess minimikrav) eller med identitetssökande. Några kvinnor har även feministiska motiveringar: de väljer slöjan först och främst för att dölja sina behag för att män inte ska bedöma dem enligt reklamens skönhetskriterier, utan utifrån deras intelligens och personlighet.

Bl a Pauline de los Reyes skriver skarpskinnigt, att det senaste årets debatt om hedersmord, patriarkaliska familjer och situationen för ”utsatta flickor” har öppnat dörren för en retorik som placerar personer med utländsk bakgrund utanför den svenska jämställdhetens gränser. Invandrarmän pekas ut som potentiella våldsverkare medan jämställdhet görs till en etnisk ”svensk” markör. Samtidigt väljer man att förbise den sekulariserade västliga civilisationens variant av kvinnoförnedring: översexistiska affischer, silikontuttar och stringtrosor för småtjejer…

Jag vågar inte påstå att slöjan alltid är ett frivilligt val. Men det måste starkt ifrågasättas huruvida det går att kämpa eventuellt tvång med ett förbud; i fråga om kvinnoförtryck ligger de största problemen mellan mäns öron. Slöjtvånget utgör i sådana fall endast toppen på isberget, en synlig symbol som känns lättare att bekämpa än de djupliggande problemen. En bra jämförelse utgörs av kvinnor som tvingas till sexslav: Hittills har ingen krävt ett sexförbjud, antagligen eftersom det enligt vår uppfattning inte finns något onda i sex i sig. Vi drar inte slutsatsen att ”sex symboliserar kvinnoförtryck” pga. enskilda fall. Slöjan får oss däremot se rött och dra överdrivna slutsatser. Vi vill ersätta ”kvinnoförtryck” med religiöst förtryck som skulle hindra kvinnliga representanter för en enskild religion, islam, från att uttrycka sig.