Merimetso – luonnon pahin vihollinen?

Mielipidekirjoitus (Satakunnan Kansa, 20.6.2005)

SK:n juttu merimetsojen ja kalastaja Kaipion reviiritaistelusta (16.6.) oli masentavaa luettavaa. Ihminen – luomakunnan herra – valittaa ettei peli vetele, kun merimetsot “tyhjentävät kalavedet”. Niinpä vihollinen on eliminoitava ennen kuin “katastrofi” iskee. Kaipio jopa kunnioittaisi merimetson pesien hävittäjiä luonnonsuojelijan arvolla, viitaten ilmeisesti lajin ulosteiden aiheuttamiin maisema- ja kasvillisuushaittoihin. Huomioiden mm. uhanalaisten lajien määrän, ilmaston lämpenemisen ja vesistöjen rehevöitymisen, sietää kysyä, onko luonnon todellinen vihollinen ihminen vai merimetso…

Greenpeacen kanssa sorannoston vastaiseen rintamaan liittynyt kalastaja Salokangas olisi ehkä vastannut “ihminen”, osittain toki samasta syystä kuin Kaipio vastustaa merimetsoja: saaliin- ja siten tulonmenetysten pelossa. Saavutetuista eduista tinkiminen on ymmärrettävästi vaikeaa. Silti pitää miettiä, millaiset toimenpiteet eduista kiinnipitämiseksi ovat eettisesti perusteltuja. Miettiessä on hyvä pitää mielessä, että merimetson ruokavalio on jonkin verran suppeampi kuin ihmisen, joka voi syödä kaikkea kalasta lihaan, kasviksista viljatuotteisiin. Oikeus kalasaaliiseen pitäisikin ensisijaisesti taata siitä huomattavasti riippuvaisemmille lajeille kuten merimetsolle ja hylkeelle, jotka ovat myös huomattavasti uhanalaisempia kuin ihmislaji. Jos ja kun ihminen kuitenkin katsoo oikeudekseen osallistua saaliinjakoon, hän luomakunnan kruununa varmasti osaa laskea sopivat jakosuhteet kaikkien lajien elinolojen turvaamiseksi, sekä miettiä kalastuksesta elantonsa hankkiville vaihtoehtoisia ja täydentäviä tulonlähteitä. Kilpailijan eliminointi ei onneksi ole hyväksytty tapa ihmisten välisessä kanssakäymisessä. Miksi siis hyväksyisimme sen lajien välisessä rinnakkaiselossa?

360 000 kronor till sjukvård eller hälsa – kravmjölkens dilemma

Mielipidekirjoitus / Bollnäs Nytt, 2005

Tove Törnfelt ifrågasätter (Fria ord, 2005-01-29) landstingsstyrelsens föreslagna inköpsregler som skulle gynna kravmärkta produkter, bl a mjölk – ”till en merkostnad av 360 000 kronor”. Enligt Tove visar ekologiska produkter endast marginellt högre halter av C-vitamin etc. och dessutom 40 procent lägre skördar än konventionella produkter. Konsumenter får varken hälsofrämjande eller billigare produkter. Dessutom finns det inga garantier för avsevärt bättre djurhållning. Ska man tro Tove, får inte ens kor något mervärde genom ekologisk produktion. Varför vågar alltså ingen ifrågasätta värdet av ekologiska matvaror?

Jag för min del undrar varför ingen ifrågasätter effektiviteten som måttstock på allt? Naturligtvis är landstingets resurser begränsade och man måste göra prioriteringar. Men om man som politiker vill främja någonting, vare sig det är psykvård, utbildning eller företagande, brukar det kosta pengar. Kostnaderna på kort sikt brukar accepteras pga. nyttan på lång sikt. Särskilt om merkostnaderna, som i detta fall, inte beror på lyx eller på onödigheter.

Ekologisk produktion syftar till ett självbärande, uthålligt agroekosystem i balans. På lång sikt förvarar och i bästa fall skapar ekologisk produktion jobb på landsbygden när inte allt mänskligt arbete ersätts med kemikalier och maskiner. Ekologiska produkter är i stort sett de enda som med sin höga kvalitet och etisk överlägsenhet kan konkurrera mot jordbruksprodukter från mer gynnsamma klimatförhållanden. Att effektiviteten inom ekologisk odling inte har maximerats innebär tyvärr lite högre matpriser, men samtidigt vettigare produktionsmängder. Europa lider ju inte av bristen, utan av överflöden av lantbruksprodukter: i och med att överproduktion fortsätter, sänker priserna, bönderna får lägre omsättning, som de försöker balansera med ännu högre produktion. Effektiviteten bör vara svärord istället för honnörsord! När det gäller mindre skördar, finns det dessutom varierande resultat. Vissa forskare hävdar att det mycket väl är möjligt att uppnå nästan samma produktionsnivå på en ekologisk gård. Dessutom är det ekologiska jordbruket självförsörjande på näringsämnen, medan det konventionella jordbruket är beroende av tillförsel av näring och energi utifrån.

Likaväl som effektiviteten kan mätas med flera indikatorer kan även nyttan betraktas från olika perspektiv: Det finns inga etiskt hållbara skäl för att inte visa hänsyn till alla varelser med förmågan att lida och med behovet för naturligt beteende. Att ekologisk produktion i viss mån främjar människans hälsa och i betydligt mån djurens välmående, utgör ett starkt skäl att gynna denna produktionsform? Förvisso finns det god och dålig djurhållning inom både ekologisk och konventionell animalieproduktion. Men kraven på djurens möjlighet till naturligt beteende minimerar dålig djurhållning hos dem som styrs av pengarna inom ekologisk produktion, medan man i effektivitetsstyrd konventionell produktion tjänar desto mer ju mer man exploaterar djuren. Dessutom är andelen eko-bönder som motiveras av ”generösa subventioner” förmodligen liten; ekologisk produktion är verkligen ingenting att bli rik på, utan snarare en syssla att trivas med och tjäna sitt uppehåll.

Någon måste gå före och skapa efterfråga för långsiktigt hållbara produkter och processer (som t ex ekologiska produkter, miljöbilar etc.) innan den stora allmänheten förstår sitt eget och kommande generationernas bästa. Det gör Landstinget Gävleborg som på etiska grunder avgör hurdana produktionsprocesser de stödjer med skattebetalarnas pengar. De 360 000 kronor som enligt Tove slösas, kommer på längre sikt tillbaka i form av bättre hälsa hos människor, djur och miljö.

Människan – den intelligentaste och grymmaste av arterna

(ERGO – Uppsala Studentkårs tidning, 2004)

I o m att jordbruket blivit ren industri behandlas lantbruksdjur som råvaror. Last in, last out; maximera lagerrotation; minimera lagerutrymmet; för att överleva under ökande konkurrens har effektiviteten blivit det allra viktigaste värde. Svin kan inte röra sig i sina pyttesmå kättar, hönor tvångsmatas med slang. Men kapitalismens effektivitetskrav gäller oberoende av om råvaran utgörs av en levande varelse som bl a känner smärta.

Pälsdjursfarmare torterar pälsdjur – sina råvaror – för att kvinnor ska kunna visa upp hur rika äkta män de har. Djur föds upp under helt otåliga förhållanden; tänk om du själv växte upp i en bur på en kubikmeter – bara för att hamna på någons skuldror. Jag undrar om det var därför Gud skapade mink och andra pälsdjur… Kanske har jag fel, men jag tror att i 2000-talets Europa och Amerika överlever varje kvinna vintern utan päls.

Kosmetik- och läkemedelsindustrin använder djurförsök för att tjejerna inte ska drabbas av röda ögon då de sminkar sig. Läkemedelsindustrins motiv kan anses vara mindre förkastliga men de nutida konstgjorda människocellerna utgör en mera pålitlig och effektiv testarena. Ändå har djurtesterna inte avskaffats.

Underhållningsindustrin använder djur som förströelse. Apor kläs upp i kavaj, pudlar färgas rosa, hönor uppmanas döda varandra med sporrar; tjurar plågas inför ivriga (turist)massor.
Exemplen på förtryck och kränkningar är otaliga. Människan bryr sig inte om djur, eftersom hon ligger på toppen av näringskedjan; hon får göra vad hon vill med varelser av lägre rang. För de flesta västerlänningar utgör just djur dessa ”underställda”; inom vissa kulturer är därutöver kvinnor underställda män, som i praktiken kan göra vad de vill med de stackars kvinnorna, vilket naturligtvis inte accepteras hos oss. Och ingen skulle heller acceptera om en handikappad eller bebis behandlades illa bara för att de är mer försvarslösa. Vad åtskiljer djur? Varför skall vi inte respektera deras rätt till ett värdefullt liv?

Jag förnekar inte att vi människor står i slutet av näringskedjan och kanske därmed är berättigade att äta djurprodukter, men vi är absolut INTE berättigade att plåga djur för den sakens skull. Om vi dödar dem för att äta upp dem, måste vi åtminstone unna dem ett värdefullt liv och en smärtfri död. Ingen näring borde tillåtas förorsaka onödig smärta och lidande åt någon levande varelse, hur det än motiverades. Det är inte tillåtet att ha slavar trots att det vore ett mycket effektiv sätt att skaffa arbetskraft. Det är inte heller lagligt att plundra banker trots att vissa kriminella försöker tjäna sitt uppehälle på det sättet.

Vi sägs vara den intelligentaste av arterna. Bevisar vi det genom att exploatera de mindre intelligenta? Borde vi inte i stället använda vår stora vishet och överlägsenhet för att garantera drägliga förhållanden åt dem? Tyvärr har vårt industriella samhälle i sin vinstdrift glömt att välfärden inte endast består av BNP.

Berättigande av djurrättsaktivism

(Gävle Dagbladet 20.12.2003)

I Gävle Dagbladet den 17 december vill Jan Hellström dra igång en debatt med djurrättsaktivisterna. Han anser att bl.a. uteliggare och åldringar behöver mer hjälp än ”några rävar på rävfarmar”. Jag räknar mig inte som djurrättsaktivist, snarare som djurrättsförespråkare, men får väl svara ändå. Skillnaden i allmänhetens ögon lär vara att aktivism (felaktigt) kopplas med ”terrorism” i djurs namn, medan gränsdragningen för mig personligen går i att jag deltar genom att skriva och diskutera istället för ”direkt aktion”.

Jag undrar verkligen varför just djurrättsförespråkare måste motivera sina intressen, d.v.s. varför de inte hjälper någon annan grupp istället. Varför attackerar Hellström inte t.ex. folkrörelsen mot utbyggandet av Valbo Köpcentrum? Borde inte dessa personer hellre rikta sin energi åt uteliggare och åldringar som krävs av djurrättsaktivister? (Jag har absolut ingenting mot denna rörelse, utan använder det endast som ett exempel)

Varför kritiserar Hellström inte dem som hjälper ingen alls, soffliggare som slösar sin tid, pengar och energi på datorspel o.s.v. ? Borde vi inte hedra varje individ som på det minsta sättet bidrar till att samhället blir bättre för alla, vore det sedan en uteliggare eller en burliggare han eller hon försöker hjälpa?

Mona Sahlin vill inte ersätta kvinnoförtryck med religiöst förtryck

(Gävle Dagbladet 2003)

När Mona Sahlin säger att flickor måste få bära burka på fritiden om de vill, stöder hon enligt Olle Ljungbeck kvinnoförtryck. För svenskar är islam och dess kvinnosyn svår att förstå, och i okunnigheten finns en grogrund för fördomar. Eftersom de flesta kvinnor i de sekulariserade västerländska samhällen aldrig skulle välja ett ansiktstäckande klädsel, är det rent omöjligt för dem (liksom för västerländska män) att lyssna på de kvinnor som säger att de helt frivilligt och självständigt valt slöjan. Dessa kvinnor motiverar sitt val med bl a respekt för Allah (trots att Koranen inte kräver en heltäckande, vill några kvinnor överträffa dess minimikrav) eller med identitetssökande. Några kvinnor har även feministiska motiveringar: de väljer slöjan först och främst för att dölja sina behag för att män inte ska bedöma dem enligt reklamens skönhetskriterier, utan utifrån deras intelligens och personlighet.

Bl a Pauline de los Reyes skriver skarpskinnigt, att det senaste årets debatt om hedersmord, patriarkaliska familjer och situationen för ”utsatta flickor” har öppnat dörren för en retorik som placerar personer med utländsk bakgrund utanför den svenska jämställdhetens gränser. Invandrarmän pekas ut som potentiella våldsverkare medan jämställdhet görs till en etnisk ”svensk” markör. Samtidigt väljer man att förbise den sekulariserade västliga civilisationens variant av kvinnoförnedring: översexistiska affischer, silikontuttar och stringtrosor för småtjejer…

Jag vågar inte påstå att slöjan alltid är ett frivilligt val. Men det måste starkt ifrågasättas huruvida det går att kämpa eventuellt tvång med ett förbud; i fråga om kvinnoförtryck ligger de största problemen mellan mäns öron. Slöjtvånget utgör i sådana fall endast toppen på isberget, en synlig symbol som känns lättare att bekämpa än de djupliggande problemen. En bra jämförelse utgörs av kvinnor som tvingas till sexslav: Hittills har ingen krävt ett sexförbjud, antagligen eftersom det enligt vår uppfattning inte finns något onda i sex i sig. Vi drar inte slutsatsen att ”sex symboliserar kvinnoförtryck” pga. enskilda fall. Slöjan får oss däremot se rött och dra överdrivna slutsatser. Vi vill ersätta ”kvinnoförtryck” med religiöst förtryck som skulle hindra kvinnliga representanter för en enskild religion, islam, från att uttrycka sig.