Tulevaisuuden Pori – Suomen vihrein ja lapsiystävällisin kaupunki

Mielipidekirjoitus (Satakunnan Kansa, 18.10.2008)

Kunnallisvaaliehdokas Timo Aro (vihr.) viritteli kirjoituksessaan “Porin kolme kehitystietä” (SK 31.8.2008) visiota Porista ekokaupunkina sekä ehdotti Poria oppilashuoltotakuun pilotiksi (SK 10.10.2008). Sampsa Kataja (SK 12.10.) puolestaan muistutti Pori lastenkaupungiksi -hankkeesta, jonka merkeissä tavoite Suomen lapsiystävällisimmästä kaupungista vuonna 2009 kirjattiin kaupungin tulevaisuusstrategiaan. Visiot Porista Suomen vihreimpänä ja lapsiystävällisimpänä kaupunkina kulkevat mielestämme käsi kädessä.

Vihreille lapsiystävällisyys merkitsee laadukasta päivähoitoa ja peruskoulua sekä toimivaa neuvola- ja oppilashuoltoa. Keskeistä on ennaltaehkäisevä toiminta. Vastuullista välittämistä on lasten ja syntymättömien sukupolvien elinympäristön ja –olojen turvaaminen. Se edellyttää mm. luonnon monimuotoisuuden kunnioittamista ja kestävää energiatuotantoa.

Ekokaupunkiesikuvina voisivat toimia esim. “Euroopan vihrein kaupunki” Växjö (80 000 as.), joka julisti jo vuonna 1996 tavoitteekseen vapautumisen fossiilisista polttoaineista tai Freiburg (200 000 as.) jossa julkiset rakennukset rakennetaan passiivitaloiksi ja markettien kasvu taajaman ulkopuolelle estettiin jo 80-luvulla.

Ekokaupungista olisi toimivat juna- ja bussiyhteydet Tampereen kautta pääkaupunkiin sekä Vaasan ja Turun suuntiin. Seudun sisäistä liikennettä hoidettaisiin paikallisjunilla. Palvelut keskittyisivät asemien yhteyteen, esim. Mikkolan asemalla Porissa työssä käyvä ulvilalainen voisi pysähtyä ruokaostoksilla ja jatkaa sitten seuraavalla junalla Ulvilaan.

Elävässä kaupunkikeskustassa olisi helppo ja turvallinen käyttää joukko- ja kevyttä liikennettä, joiden käyttöä (ja samalla arkiliikuntaa) voisi edistää mm. työsuhdematkalipuin ja -polkupyörin sekä kimppakyytejä helpottamalla. Joukkoliikenteen kehittämisessä suosittaisiin biodieseliä ja/tai biokaasua. Kaupungin autokannassa siirryttäisiin asteittain sähkö- ja hybridiautoihin ja kuntalaisiakin kannustettaisiin vähäpäästöisten ajoneuvojen hankintaan esim. parkkimaksuvapautuksella. Koska lihantuotannon ilmastovaikutukset ovat liikennettäkin suuremmat, kouluissa, päiväkodeissa ja sairaaloissa olisi yksi kasvisruokapäivä viikossa.

Kaavoituspolitiikkaa hyödynnettäisiin matala- ja passiivienergiatalojen rakentamiseksi, määräämällä kaavassa mm. kuinka energiatehokas rakennuksesta on tehtävä. Kaupungin energialaitos tuottaisi valtaosan energiasta uusiutuvilla polttoaineilla. Jätteiden kierrätyksessä tavoiteltaisiin eurooppalaista huipputasoa: esimerkiksi Dresden kierrättää 80 % jätteistään. Kaupungin kiinteistöissä ja laitoksissa käytettäisiin Porin edustan tuulivoimapuistossa tuotettua tuulivoimaa. Energianeuvoja palkattaisiin helpottamaan kuntalaisten ekotekoja.

Ekokaupunki loisi itsessään vahvan mielikuvan Porin edelläkävijyydestä, mikä lisäsi alueen vetovoimaa uusien asukkaiden, yritysten ja investointien houkuttelussa. Ekokaupungin maineella voitaisiin houkutella uusia avainryhmiä, kuten lahjakkaita tutkijoita tai uusien innovaatioiden rahoittajia. Nuorille perheille ekokaupunki olisi entistä houkuttelevampi ympäristö-, ilmasto- ja lapsiystävällinen kaupunki.

360 000 kronor till sjukvård eller hälsa – kravmjölkens dilemma

Mielipidekirjoitus / Bollnäs Nytt, 2005

Tove Törnfelt ifrågasätter (Fria ord, 2005-01-29) landstingsstyrelsens föreslagna inköpsregler som skulle gynna kravmärkta produkter, bl a mjölk – ”till en merkostnad av 360 000 kronor”. Enligt Tove visar ekologiska produkter endast marginellt högre halter av C-vitamin etc. och dessutom 40 procent lägre skördar än konventionella produkter. Konsumenter får varken hälsofrämjande eller billigare produkter. Dessutom finns det inga garantier för avsevärt bättre djurhållning. Ska man tro Tove, får inte ens kor något mervärde genom ekologisk produktion. Varför vågar alltså ingen ifrågasätta värdet av ekologiska matvaror?

Jag för min del undrar varför ingen ifrågasätter effektiviteten som måttstock på allt? Naturligtvis är landstingets resurser begränsade och man måste göra prioriteringar. Men om man som politiker vill främja någonting, vare sig det är psykvård, utbildning eller företagande, brukar det kosta pengar. Kostnaderna på kort sikt brukar accepteras pga. nyttan på lång sikt. Särskilt om merkostnaderna, som i detta fall, inte beror på lyx eller på onödigheter.

Ekologisk produktion syftar till ett självbärande, uthålligt agroekosystem i balans. På lång sikt förvarar och i bästa fall skapar ekologisk produktion jobb på landsbygden när inte allt mänskligt arbete ersätts med kemikalier och maskiner. Ekologiska produkter är i stort sett de enda som med sin höga kvalitet och etisk överlägsenhet kan konkurrera mot jordbruksprodukter från mer gynnsamma klimatförhållanden. Att effektiviteten inom ekologisk odling inte har maximerats innebär tyvärr lite högre matpriser, men samtidigt vettigare produktionsmängder. Europa lider ju inte av bristen, utan av överflöden av lantbruksprodukter: i och med att överproduktion fortsätter, sänker priserna, bönderna får lägre omsättning, som de försöker balansera med ännu högre produktion. Effektiviteten bör vara svärord istället för honnörsord! När det gäller mindre skördar, finns det dessutom varierande resultat. Vissa forskare hävdar att det mycket väl är möjligt att uppnå nästan samma produktionsnivå på en ekologisk gård. Dessutom är det ekologiska jordbruket självförsörjande på näringsämnen, medan det konventionella jordbruket är beroende av tillförsel av näring och energi utifrån.

Likaväl som effektiviteten kan mätas med flera indikatorer kan även nyttan betraktas från olika perspektiv: Det finns inga etiskt hållbara skäl för att inte visa hänsyn till alla varelser med förmågan att lida och med behovet för naturligt beteende. Att ekologisk produktion i viss mån främjar människans hälsa och i betydligt mån djurens välmående, utgör ett starkt skäl att gynna denna produktionsform? Förvisso finns det god och dålig djurhållning inom både ekologisk och konventionell animalieproduktion. Men kraven på djurens möjlighet till naturligt beteende minimerar dålig djurhållning hos dem som styrs av pengarna inom ekologisk produktion, medan man i effektivitetsstyrd konventionell produktion tjänar desto mer ju mer man exploaterar djuren. Dessutom är andelen eko-bönder som motiveras av ”generösa subventioner” förmodligen liten; ekologisk produktion är verkligen ingenting att bli rik på, utan snarare en syssla att trivas med och tjäna sitt uppehåll.

Någon måste gå före och skapa efterfråga för långsiktigt hållbara produkter och processer (som t ex ekologiska produkter, miljöbilar etc.) innan den stora allmänheten förstår sitt eget och kommande generationernas bästa. Det gör Landstinget Gävleborg som på etiska grunder avgör hurdana produktionsprocesser de stödjer med skattebetalarnas pengar. De 360 000 kronor som enligt Tove slösas, kommer på längre sikt tillbaka i form av bättre hälsa hos människor, djur och miljö.